våra nereperioder och just nu känns det som jag e inne i en sån.

Alltså det ändras typ från vecka till vecka men beskedet om att

jag inte fick jobbet va inge kul.

Sen har jag jobbat sent nu i snart två veckor och DET om nått

tar på psyket.

Att inte få äta middag med familjen och knappt se barnen annat än

på morgonen och sen komma hem för att natta dom.

Å så ska dom ju va med mina föräldrar på landet hela nästa vecka utan oss.

Kände inte att jag ville ha dom på helt ovan förskola utan någon av

deras personal där... Där går min gräns för vad som är ok.

Sen så älskar dom ju mormor och morfar så dom kommer det definitivt inte gå nån nöd på.

Kankse på mig å Morgan dock...

Första gången dom e bort längre än 2 nätter från oss.

Undrar jag hur detta ska gå ?!?!?!

Ikväll blir jag hämtat av finaste familjen för att åka hem till mina föräldrar och säga hej då till min syster som åker hem till USA imorn.

Snyft!

Vill inte att hon ska bo så långt bort, men kärleken

har inga gränser heter det jue...

Helt plötsligt känns Italien (som hon bodde i innan)

väldigt nära och tillgängligt.

Det jag ville komma till med att jag blir nere är att man inte hinner nånting när man jobba så dumma tider som jag gör.

Vill bara ha ett nytt jobb nu!

NÅN som har nått dom kan tipsa om ???

HA en fin lillördag allesammans så hörs vi när vi hörs...